C'mon let's pretend

Hittade mina nyårslöften för 2011 i min dagbok. De är likadana som de för 2012. Antingen borde jag lova mindre eller ändra mer, förmodligen båda delarna.

View high resolution

Kan inte sova. Igen och igen och igen.

Sammelsurium en lördag i december

Jag har ett nytt bord och en lika ny skrivbordsstol och en dröm om en lägenhet med köket i ett eget rum och yta för två. Jag blandar mitt tonårsjag med att vara någon slags konstig människa som köpt alla julklappar trots att det är en hel vecka kvar till jul, som ger saker som “grillstekpanna” och “raclettegrill” till min karl och äter julbord på IKEA en lördag i december. Har idéer om platser jag vill besöka, saker jag vill göra, ett liv med ett hus någonstans. Men till våren hoppas jag åtminstone inte på en egenvald kurs som är “nyttig” och “lärorik” (och utan tvivel väldigt bra, framför allt om man som jag har turen att ha en grymt bra handledare, men jag vet nog ingen som valt den som förstahandsalternativ, det gjorde inte jag heller) utan istället på att få se ett par andra länder, eller kanske återuppliva dockor som lider av allehanda medicinska akuttillstånd. Eller så kanske jag rymmer tillsammans med Joseph Gordon-Levitt innan dess. Vem vet. Jag har varit kär i honom sen Tredje klotet från solen, då jag inte var särskilt gammal, men till skillnad från många andra liknande situationer har min förälskelse aldrig avtagit och efter en kväll med Inception är jag mer övertygad än någonsin om att han är mannen för mig (sorry A, men om du visar att du också kan ta ut folk även efter att gravitationen försvunnit kanske jag ändrar mig). Vi får väl se i maj.

View high resolution

Varvar någon slags tentaplugg med att redigera bilder från spexet. Dessa ljuva damer är Vanessa och Karin, aka Lisbeth Salander och GW. Snart tredje advent. Fint. Nicklas är här ett par dagar, fast inte just nu, och har påmint mig om att det är roligt med bilder. Det är fint det med.

leldekvist:

hidden rooms and passages are the best things ever.

Länkat från Nicklas.

View high resolution

Första advent. Jag lyssnar på Frank Sinatras julskiva, har tända ljus, fortfarande iförd pyjamas, grunnar på vad jag ska köpa för julklappar, njuter. På något vis tror jag att jag har jullov nu, trots att det är en månad skola kvar. Motivationen brister, trots att jag ska läsa en kurs jag valt själv. Längtar efter ett snötäckt landskap, familjen, djuren, att se usla filmer på tv med pappa. Vill bort från denna grå Stockholmshöst/vinter som suger musten ur mig. Kanske borde jag också ha valt att läsa i Indien i december, men mest längtar jag norrut.

I julklapp önskar jag mig en mage som fungerar som den ska och inte gör ont.

Bjällerklang

Skäms som vanligt lite över oron som passerat när jag väl får tentaresultatet och knockas till marken av lättnad #2 för denna vecka (första var i måndags efter att själva tentan skrevs och innan jag började hitta på att vara orolig). Sover som en sten tre och en halv timme, tänker egentligen inte röra mig upp ur sängen över huvud taget tills jag pratar med syster som förväntar sig middag. Bara att pallra sig upp då. För sista gången, imorgon flyttar hon.

Tror att det är jullov, orkar knappt till skolan och än mindre lyssna på föreläsningarna. Trots att det egentligen är fyra skolveckor kvar, fyra veckor där jag varken ska till Indien eller Vietnam eller ens resa inom Europa, utan istället ska fortsätta åka till Huddinge varje morgon, för en kurs med samma kursledning, samma placeringar, samma upplägg. Den handlar om inflammation. Det är inte den kurs jag ville ha, egentligen ville jag få öva brådskande handläggning av akut sjuka och åka ambulans, men det är nog en bra kurs. En kurs där jag har möjlighet att lära mig mycket. Bara jag orkar upprätta kraft nog att hålla mig alert veckorna igenom. För i mitt huvud sjunger jag julsånger, tänker på gravad lax och känslan av att vakna om morgnarna i det lilla rummet hemma hos mamma och pappa.

Alltså…

För att förtydliga saker och ting: Oroar mig alltså inte särskilt mycket. Nästan inte alls faktiskt, särskilt inte om man jämför med hur jag var kring tentor förut. Men jag kan inte låta bli att låta det där malandet komma åt mig någon gång ibland. Även om det är sällan och jag kan skaka bort det sen.

I väntan på resultat

Även om jag taggat ner något oerhört med tentaångesten, drabbas jag alltid av tvivel i väntan på resultatet. Kommer ihåg idiotiska grejer jag skrivit, frågor där jag kan svaret men ändå skrivit fel för att jag drabbats av någon slags hjärnuppfuckning. Sånt är i och för sig bra på många sätt, jag kan det ännu bättre efteråt och kommer inte skriva fel på samma sak igen, men det är trist innan jag fått tillbaka tentan, för det leder till så mycket onödigt ältande av frågor jag egentligen bara vill glömma för stunden. Förhoppning vänds till oro och så sitter jag återigen i samma båt som så många gånger förr och ror för glatta livet för att undgå ångestvågorna.

Nu låter det där så mycket mer dramatiskt än vad det är. Att kugga en tenta vore förstås inte hela världen. Men jag har fortfarande svårt att släppa duktig flicka-syndromet och bara acceptera läget. För nu rätt många år sen (herregud det är faktiskt ett betydande antal år sen nu, jag börjar bli gammal) lyssnade jag mycket på Lars Winnerbäck.

Det kallas tvivel, det där som stör
Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör

Lars Winnerbäck - Tvivel

View high resolution

Istället: lyssnar på buffy: once more, with feeling soundtrack, skrålar med, städar och har det rätt fint.