Lite om rädslan
Just nu tillbringar jag betydligt mer tid än lämpligt med att vara rädd. Jag vet att det är alldeles tokigt, men jag är rädd för att dö. Inte passivt rädd, så som jag alltid är rädd för döden, utan aktivt rädd för att jag ska dö NU. Inatt. Imorgon. Jag tror jag har diverse sjukdomar, oftast lungemboli. Inser att det är tämligen orimligt, att den där andningsrelaterade bröstsmärtan jag hade några timmar förmodligen hade mer att göra med förkylning än med något annat, att om jag kan vara ute och jogga så har jag förmodligen ingen lunginflammation, men det hjälper inte.
Saker som förut var “ont som går över” får plötsligt en ödesdiger innebörd i mitt huvud. Sockerdrickan i foten idag till exempel, jag hade ju inte suttit på foten - det måste vara något fel! Jag inser att det är knäppt. Att jag förmodligen inte alls har någon allvarlig sjukdom. Men rädslan finns där ändå.
Jag har även tidigare oroat mig, “haft” sjukdomarna vi läst om under veckan, precis som mängder av andra medicinstudenter, men inte varit rädd på riktigt på det här sättet. Inte haft så påtaglig ångest. Inte varit rädd för att sluta andas medan jag sover. Inte haft lika stora problem med att hantera det. Trodde det bara var jag, men så läste jag det Jessica skrev här och plötsligt är det inte bara jag längre. Och då går det faktiskt lite lättare att skratta åt det på riktigt, inte bara för att jag vet att jag borde.
Idag har jag lovat A att jag inte ska diagnostisera mig själv mer. Jag ska försöka hålla det, försöka låta bli att skrämma upp mig själv. Det är nog lättare sagt än gjort, men jag hoppas jag ska lyckas.
